Stenhuset på Vinsarp är berömt i hela Västergötland. Det har funnits flera stenhus i landskapet, men nu finns bara Torpa och Vinsarp kvar. Det här huset stod färdigt till sommaren 1488. Det framgår av handlingar i den s.k. Vinstorpa-ättens arkiv som ger en inblick i senmedeltidens politiska och ekonomiska liv. Det finns stor dramatik i Västergötland under andra hälften av 1400-talet, då landskapet var ett gränsområde mot Danmark.

Vinsarps historia som sätesgård börjar omkring 1473. Gården kallas Vinstorp fram till mitten av 1500-talet men nu säger vi Vinsarp. Byggherre till stenhuset var Karl Bengtsson, död 1494. Han var en mycket framstående medlem av den s.k. Vinstorpa-ätten som dominerade Redvägs härad i 200 år, från 1350 till 1550. Karl Bengtsson var en rik man, han ärvde ett stort antal gårdar som fanns på flera håll i Västergötland men också i Halland och Skåne, alltså i Danmark. Vinsarp tillhörde hans äldre bror Staffan, men genom en kupp 1471 kom han över gården och det skedde med hjälp av riksföreståndaren Sten Sture. Brodern Staffan stupade på danskarnas sida i slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471. Karl Bengtsson ägnade hela sitt liv åt affärer, ständigt ridande från gård till gård, han synade hus, ägor och boskap, köpte och sålde, ibland med tydligen ganska hänsynslösa metoder.

Sommaren 1488 hände stora saker på Vinsarp, då gifte Karl Bengtsson bort sin dotter Anna med en man som hette Erik Karlsson av ätten Vasa. Han var 20 år äldre än bruden men han var förmögen och han tillhörde en mycket framstående släkt. Stenhuset var som gjort för en bröllopsfest, ett enda stort rum, mer behövdes inte. Rikets förnämsta personer var samlade på Vinsarp den 30 juni 1488, och det var ett lysande följe; biskop Brynolf i Skara (riksråd), lagmannen i Västergötland Lindorm Björnsson (riksråd), lagmannen på Öland Ture Turesson Bielke med sina söner Sten, Peder och Nils, lagmannen i Närke riddaren Hans Åkesson Tott till Bjurum (riksråd), lagmannen i Östergötland väpnaren Arvid Trolle till Bergkvara, Aspnäs och
Ängsö (riksråd), Nils Klasson Sparre till Vik (riksråd), Tiohäradslagmannen Arvid Knutsson till Torpa, Nils Bosson Grip, Sigge Laurensson Sparre, Örjan Karlsson (brudens bror), Nils Gädda och naturligtvis brudens far Karl Bengtsson (riksråd). Det här blev en fest på högsta nivå!

Följande dag den 1 juli satt en del av gästerna till doms i stenhusets sal. Lagmannen på Öland, lagmannen i Närke, lagmannen i Östergötland, lagmannen i Västergötland, naturligtvis värden Karl Bengtsson, Erik Karlsson Vasa (brudgummen), biskop Brynolf i Skara och flera frälsemän.
Det gällde att fälla dom över en av de egna, Arvid Knutsson i Torpa. Han anklagades för att ha befallt sina tjänare att döda en bonde vid namn Ingeld Svensson. Arvid Knutsson var inte vem som helst, han var herre till Torpa, riksråd och lagman i Tiohärad. Att döma honom var en känslig historia. Lagmännen beslöt att ge Arvid Knutsson en chans. Inom sex veckor skulle han vid nästa häradsting värja sig med 12 gode män, dessa skulle intyga att han var oskyldig. Om Arvid Knutsson kunde värja sig skulle han vara kvitt och fri från allt tilltal. Vid dombrevet är fastsatt ett brev av den 11 augusti 1488 som är utfärdat av Torkel Jonsson, prost i Kind och två sockenpräster. Dessa intygar att Arvid Knutsson infunnit sig i deras häradskyrka den 9 augusti och avlagt värjemålsed med tolv män, sex frälsemän och sex bönder, eftersom häradsting inte kunde hållas inom de sex veckorna. Arvid Knutsson gick fri från straff.

Mycket folk var samlat på Vinsarp sommaren 1488. Enligt gamla bestämmelser fick en biskop inte ha
mer än 30 hästar, ett riksråd 12 och en riddare högst 4. Till varje häst med tung rustning hörde ett beridet följe 4-5 hästar (svenner, drängar och armborstskyttar). Många hästar var lastade med proviant och packning för övernattning. Sex riksråd och en biskop gästade Vinsarp vid det här tillfället och ett antal lokala frälsemän vilket innebar ett hundratal hästar. Man frågar sig onekligen hur Karl Bengtsson förmådde att ståndsmässigt härbärgera denna stora och lysande skara.

Äktenskapet med Anna Karlsdotter blev inte långvarigt. Erik Karlsson fick en våldsam död 1491, och det var mycket uppseendeväckande på sin tid. Erik Karlsson kom med ett antal svenner och försökte tilltvinga sig gästning hos herr Sigfrid, kyrkoherde i Överselö socken nära Strängnäs. Herr Sigfrid försvarade sig mot det våld som utövades men flydde och tillkallade garnisonen på biskopens borg Tynnelsö. Fogden på borgen ställde några man till förfogande och de drog iväg till prästgården. Där uppstod ett blodigt tumult. På bägge sidor blev flera sårade och dödade och Erik Karlsson fick så svåra skador att han avled några dagar senare. Han begravdes i Krokeks kloster.

Anna Karlsdotter på Vinsarp ingick sitt andra äktenskap med Erik Eriksson Gyllenstierna senast våren 1493. Erik Eriksson drabbades även han av en våldsam död. Den 14 juli 1502 kom den unge prinsen av Danmark, senare Kristian II, till Älvsborg tillsammans med tyska och skotska legotrupper och danska ryttare. Han började belägra borgen. Slottsfogden gick med på att överlämna borgen, och ett åttiotal man av besättningen gick över till danskarna, medan sextio man lämnade borgen.
Ett bud om detta ”förräderi” kom till den svenska hären som var förlagd i Lerum, två mil från Älvsborg under befäl av Åke Hansson Tott. Erik Eriksson fanns på plats och folket såg honom som en förrädare. Då blev allmogen så grym och vred på herr Erik Eriksson att de slog honom ihjäl ”i våra händer”. En brevskrivare meddelar att det kändes svårt när ”de gjorde ett ömkligt slut på honom”. Erik Eriksson begravdes i Skara Domkyrka 1502.

Vinsarp ärvdes av sonen Karl Eriksson Gyllenstierna och sonsonen Erik Karlsson, men den som styrde och ställde på Vinsarp var Anna Karlsdotter. Hon levde som änka i femtio år och hade en hög samhällsställning med hänsyn till sin ätt och sina tidigare män i rikets ledning. Hon hade ärvt faderns affärstalanger och byggde upp ett imperium av gods och gårdar i Västergötland, Värmland och Södermanland. När det blev tvist om äganderätter vände hon sig till högsta instans, riksföreståndaren, biskopen i Skara eller till Kungen själv. Hon var ungefär jämnårig med Gustav Vasa och var mormor till drottning Margareta. En som också förmedlade kontakter var biskopen i Skara, Sven Jacobsson på latin Sueno Jacobi. Han var i sina yngre dagar kungens kansler, mycket kungatrogen och lojal till den lutherska kyrkoordningen. Han skrev en vacker gravinskrift på latin över Vinstorpa-ätten i Dalums kyrka. Anna Karlsdotter byggde ett änkesäte på Lönnarp början av 1500-talet, källaren finns kvar under nuvarande huvudbyggnad.
Hon dog 1552 och begravdes i Dalums kyrka. Med fru Anna utslocknade Vinstorpa-ätten.

Mot slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet ägdes Vinsarp av ätten Ulfsparre av Broxvik. En kvinnlig medlem av den släkten var gift med riksskattmästaren (finansministern) Gustav Bonde. Han var ofantligt rik. Hans andra hustru hette Anna Kristina Natt och Dag och hon skaffade en stentavla med makarnas alliansvapen och årtalet 1671, (den finns bevarad på stenhusets fasad). Från Stockholm befallde hon gårdsfolket att bygga en trappa i östra gaveln på stenhuset. Hon väntade sig ett besök av den unge tronföljaren Karl XI på hans eriksgata. Kronprinsen och hovet kom aldrig till Vinsarp som ju var en ganska oansenlig gård utan ståndsmässiga byggnader, men bara ryktet om ett kommande kungabesök på en herrgård utlöste en viss panik. Det gällde att bygga om och inreda för att motsvara de kungliga förväntningarna. Karl XI:s Eriksgata genomfördes i mindre skala 1673.

I början av 1700-talet köptes Vinsarp av översten och landshövdingen Johan Fägerskiöld. Och med hänsyn till sin ställning måste han ha en ståndsmässig sätesbyggnad och troligtvis är det han som låter bygga den nuvarande herrgården. Stenhuset betraktades som en sidobyggnad.

Under hela 1700-talet tillhörde Vinsarp ätten Fägerskiöld. Den siste var Johan Philip Fägerskiöld född på Vinsarp 1795. Den nye ägaren ändrade namnet Johan till det franska Jean. Han blev rustmästare vid Älvsborgs regemente 1817, bataljonsadjutant 1816, löjtnant 1827. 1833 gifte han sig med änkan på Lönnarp Beata Fr. Charlotta Karlström (1795-1855) och under femton år var han ägare till både Lönnarp och Vinsarp. Han dog på Lönnarp 1865.

Vinsarp köptes 1847 av bröderna Johan och Per Boman. Tio år senare hölls bouppteckning efter Per Boman. Arvingar var modern och fyra syskon. Per Boman var före detta officer med kaptens grad och tydligen helt utblottad. I huset fanns ingen lösegendom förutom den avlidnes gångkläder. Gården fick en ny driftig ägare. Under fyrtio års tid var brodern fabrikör Johan Boman den som styrde och ställde på Vinsarp. Gården ärvdes 1897 av Johan Bomans barn, Torsten (f.1862), Elin (f.1866) gift med Einar von Strokirsch (1879-1932) och Sigrid (f.1868). Bouppteckning hölls den 15 september 1897. De fasta tillgångarna var säteriet Vinsarp med underlydande gårdarna Stora och Lilla Fällestorp, Ormestorp, Hässjarp, Getåsen, Mörkabo, Brotsvik, Ekornarydet och Korrebo. Den lösa egendomen var det vanliga i ett bättre bemedlat hem vid den tiden.

Vinsarp var ganska oförändrat fram till 1930-talet frånsett att betydande markarealer hade avyttrats. Då köptes den avstyckade gården av konst- och antikvitetshandlaren Göran Silverswärd. Han formade Vinsarp på ett nytt sätt. Han hade känsla för stil och smak. Han byggde trapptorn på stenhuset, inredde salen där med fönsternischer i gammal stil och målade ”gyllen-stiernor” och draperingar på väggarna i tidens smak. Tidigare hade stenhuset använts till sädesmagasin och förråd. Han bygger också till ”flyglarna” på huvudbyggnaden på ett mycket fint sätt och gör det gamla corps de logiet betydligt rymligare.
1948 köper filmskådespelaren Hasse Ekman och Eva Henning Vinsarp. Efter några år av filminspelningar och ett kringflackande liv utan fast bostad blir Vinsarp den fasta punkten i en hektisk tillvaro. Gården blev en plats för herrgårdsliv och familjeliv med nya hustrun Eva och dottern Fam.
Vinsarp framstår i Hasse Ekmans memoarer som ett ställe för vila, besinning och återhämtning.

Under några år ägdes Vinsarp av Andrew Biberg, Göteborg (1952-1959) och Oscar Dyrssen (1959-1961). Nästa ägare var Henry Molin (1961-1980), Arne Linderoos (1980-1990) och därefter Göran Wigén (1990-2000).

Det märkvärdiga är gårdens stora betydelse från 1470-talet till 1552, då Karl Bengtsson och hans dotter Anna spelade en viktig roll i Västergötlands historia. Stenhuset byggdes inte som en försvarsborg utan som en rådsal och en festlokal inför ett storslaget bröllop 1488.

Källa: LÖNNARP – VINSARP  två gårdar i Västergötland  Gunnar Redelius 2003